Socialt entreprenörskap inom idrottslig verksamhet
Det statliga idrottsstödet bör inkludera alla som vill utöva sport och främja integration bland olika grupper i samhället. Detta uppfylls dock inte alltid när det statliga stödet endast går till idrottsföreningar. I sin avhandling analyserar doktorand Daniel Bjärsholm hur socialt entreprenörskap kan vara ett bra alternativ inom svensk idrott.
Han utreder hur idrotten kan användas som medel istället för mål. Avhandlingen utvärderar resultaten av statliga insatser och i vilka former som idrott kan bedrivas. Fallstudier bevisar vikten av den sociala aspekten av idrotten. Avhandlingen bevisar att idrott inte nödvändigtvis behöver bedrivas i föreningsform, utan kan ske i form av socialt entreprenörskap.
Måttliga resultat av statliga idrottssatsningar
Genom att utvärdera två statliga idrottssatsningar kan Daniel Bjärsholm dra slutsatsen att resultaten blev måttliga. Dessa statliga insatser syftade bland annat till att skapa nya verksamhetsformer och få fler unga att utöva idrott, men istället hamnade de externa statliga medlen istället i lokala idrottsförbund och föreningar.
De statliga bidragen användes endast i begränsad utsträckning för att främja nya sociala projekt. Istället användes de till föreningens vanliga idrottsverksamhet. Bjärsholm menar att trots det växande intresset för socialt entreprenörskap är det svårt att kombinera det med föreningsidrotten. Satsningar på socialt entreprenörskap inom idrotten krockar ofta med föreningarna och förbundens olika kommersiella intressen och tävlingssatsningar.
Det krävs inte en förening för att utöva idrott
Bjärsholm analyserar definitionen av idrott. Många associerar idrott med tävling samt att den bedrivs i föreningsform, men i avhandlingen väljer Bjärsholm att bredda begreppet. Han menar att det är utövarna själva som bör avgöra om det är idrott som de sysslar med. Ett föreningsmedlemskap är således inte avgörande.
Med andra ord krävs inte en förening för att utöva idrott. Föreningsavgifter kan vara dyra vilket exkluderar vissa personer. Det finns andra idrottsformer som också bör räknas in. Bjärsholm lyfter olika exempel på socialt entreprenörskap inom idrotten, bland annat idrottsaktiviteter som bedrivs i flera samhällssektorer och där idrotten är ett medel och inte ett mål.
Demorkatisk och inkluderande idrott
Avhandlingens fallstudier visar att den sociala dimensionen av idrottsutövandet är mycket viktig. Det handlar om demokratisk och inkluderande idrott där faktorer som kön, ålder och etnicitet inte avgör inflytande. Bjärsholm lyfter en föreningen på Visingsö som ett bra exempel. Föreningen vill att alla som bor på ön ska kunna idrotta.
Enligt Bjärsholm är det svårt att kombinera sociala projekt och traditionell föreningsidrott. Trots att staten finansierar allt fler sociala projekt inom svensk idrott uppstår det problem när pengarna börjar ta slut. Dessutom distribueras de statliga pengarna via Riksidrottsförbundets föreningar som är medlemmar. Innovativa och nyskapande projekt hamnar därför utanför eftersom de inte är medlemmar hos Riksidrottsförbundet.